Study trouble

[martinemonster]

I'm back, comfortably behind my computer with a pile of sources stacked next to me an a comically large cup of coffee placed a safe distance away from the previously mentioned sources. And I can't focus. I look at them and try to go through them but every time I start I get this panicked feeling in my tummy and something tells me there's just no use. I have no methodological stand point for my research so why the hell am I reading these books now? Then I try to tell myself that I'm reading them to get the overview of the material at hand, and that I'll get to the method part as soon at I can talk to my tutor at the university. But it doesn't help. I still can't focus.

I've now done what I always love doing in these cases:

Airfare to San Francisco: 969 dollars
Airfare to New York: 950 dollars
Airfare to Sacramento: 1206 dollars
Airfare to Dallas: 1200 dollars
Airfare to Barcelona: 160 dollars
Airfare to Madrid: 160 dollars
Airfare to Tokyo: 950 dollars
Airfare to Glasgow: 160 dollars

Shall we run away anyone?

Comments

[martinemonster.livejournal.com]

Hurra! Har du noen preferanser? Jeg har alltid vært fan av ideen om å dukke opp på flyplassen uten bagasje med passet mitt og spørre om hvor det er billigst å fly.

[eldfast.livejournal.com]

Jag har alltid haft en romantisk syn på saker som luffare och cirkusar och resandefolk ... Jag tycker om tanken på att ge mig ut och bara gå – eller cykla eller åka buss eller tåg eller flyg (men flyg passar lite sämre med min romantiska dröm, för den ingår det att kunna kliva av var som helst, att få syn på en vacker äng/sjö/pojke/flicka/hus/vad som helst, och helt enkelt stanna kvar en tid, för att sedan dra vidare.) Jag tror att det är samma fascination som alltid får det att svindla av sorglighet och skönhet när jag läser/hör/ser såna där episka berättelser om förlorad tid och evig kärlek och ... allt det där som aldrig kommer tillbaka: de förlorade möjligheterna, ögonblicken när man tog chansen, du vet?
I verkligheten är jag lite rädd, rädd för att tappa bort mina vänner om jag ger mig av, rädd att det ska hända en massa spännande som jag missar medan jag är borta, att jag ska förvandlas till en vresig eremit ... :-D
Det bästa vore om man kunde rymma många tillsammans, men då kanske det spontana örsvinner och det snarare blir en planerad resa :-(

[martinemonster.livejournal.com]

Jeg og. har alltid hatt litt lyst til å stille meg på en bensinstasjon og begynne å haike uten mål eller mening.

Tror det kommer an på vennene hvorvidt man klarer å få til en spontan reise uten at det ender opp med å bli altfor planlagt. Jeg liker å tro jeg hadde fått det til sammen med noen, men selv når jeg prøver har det ikke gått enda.

På den andre siden, jeg forsvant to måneder til USA, og ingenting grusomt stort skjedde mens jeg var borte og alle vennene mine var fortsatt her da jeg kom tilbake. Tror det går å rømme litt alene og, så lenge man ikke blir borte altfor lenge...

[(Anonymous)]

Du rømmer ikke alene når du planlegger turen i månedsvis på forhånd. Du drar på ferie.

[martinemonster.livejournal.com]

Sant nok, men det beviser fortsatt at folk elsker deg selv om du blir borte en stund før du kommer tilbake igjen...

[eldfast.livejournal.com]

Ja, som vem det nu är säger här nedanför: att rymma många tillsammans, och planlagt, det är "bara" att dra på ferie. Och det är inte lika romantiskt, inte lika farligt eller skrämmande. Förmodligen kan det i praktiken vara precis lika bra dock, men folk är dåliga på planlagd rymning också! På idéstadiet är det många som vill göra långa, spontana roadmovieresor eller tältturer i vildmarken, men sen visar det sig alltid att de egentligen måste jobba eller vara med sina flickvänner/pojkvänner och allt vad det är :-(

[martinemonster.livejournal.com]

Ikke sant. Det er problemet med hverdagslivet. Det tar over alt og plutselig sitter man fast i det og kan ikke bare stikke av. Sikkert egentlig litt fint også, men litt skummelt allikevel.